När det här inlägget publiceras är jag väl ungefär halvvägs till Australien. Har verkligen ingen aning om hur jag kommer tackla rastlösheten på planet, men jag skulle inte bli förvånad om jag någon gång rullar igång Hysteria - The Def Leppard Story, hur fin och inspirerande film som helst.

 

Såg den faktiskt för första gången häromkvällen. Say what?! Har tänkt se den hur många gånger som helst, ända sen Una skrev om den på sin blogg för över ett år sedan (!!) - men har av någon anledning aldrig tagit mig tiden till att se den. Flera gånger under filmens gång tänkte jag "varförvarförvarför har jag inte sett denna film förut?!". Satt även med världens flin i nyllet större delen av filmen och var nära till tårar flera gånger under filmens gång. I loved it! Har ni inte redan sett filmen så är det något ni bör göra. Typ nu. Finns att se »här«, i värdelös kvalitet och ickesvensk text förvisso - men det är det faktiskt värt. Sen att jag möjligtvis är partisk i och med att Def Leppard är ett av mina favoritband är en annan femma, hehe...

 

»Såhär« skrev jag på min förra blogg efter leopardernas spelning i Uppsala förra sommaren: "Def Leppard är helt klart bland det bästa jag sett live, och de är verkligen sanna rock-hjältar. Ett band som bevisar att ingenting är omöjligt." och efter att ha sett den här filmen står jag fast vid dessa ord mer än någonsin!